Nyårsspelet

Året börjar lida mot sitt slut. Det brukar ge upphov till summeringar av olika slag. Vilka var de stora rubrikerna under året? Var fanns sensationerna? Vad kom oväntat?

En sammanfattning sätter allting bättre på plats. Tänker jag på början av året så här generellt kommer jag inte att tänka på just någonting, kommer inte ihåg. Det är antagligen ganska ovidkommande att jag inte minns, vad spelar det för roll? Det händer mycket hela tiden verkar det som, men en stor del av det aktuella spolas också ganska fort bort eller flyter formlöst omkring i det så kallade nyhetsflödet. Ett jämntjockt Sote till exempel.

Tänker jag på slutåret blir det typ #meetoo och västmetron som kan plockas fram i mitt kartotek över det gångna året. Och bättre kommer det väl inte att bli under åren framöver, med mitt minne alltså. Den inlärda lineära tidsuppfattningen har kanske fått sig en törn, min tidsuppfattning har alldeles klart fått det. Centralminnet sprakar gnistor och är överbelastat. Eller är det kanske bara frågan om att kunna sålla rätt, vad är av betydelse och vad är rent ut sagt avfall i raden händelser vi konstant blir serverade?

Tänk dig en lek eller ett spel då du firar nyårsafton på en fest där alla inbjudna ska redogöra för vad som hände i världen under året. Kostar inget, högst bara lite pappersmaterial och några pennor. Smäll pappren på bordet och ge alla gäster en penna var. På pappren har du indelat året med årets alla månader och lämnat plats för kommentarer därunder. 

Ingen får googla, ingen får kolla i Outlook-kalendern eller använda andra applikationer, ingen får ringa upp de släktingar som ännu minns något. Här bjuds det alltså inte på några livlinor eller någon sista utväg. Allt som framställs i spalterna för kommentarer ska bygga på det egna minnet. Det är spelets regler.

Vill man försöka hålla elitnivå i spelet ska man endast hänvisa till händelser ute i samhället, men för att underlätta allas plåga kan man också gå ner på allmogenivå och även tillåta spelarna att minnas upplevelser i privatlivet. Vad gjorde du i mars 2017? Minns du det?

Vinnaren är utan vidare den som skrivit ner mest, vilket betyder att kontrollanten onekligen får det jobbigt. Men då jobbet är gjort får värden åtminstone en hel massa material som underlag för olika samtal om hen så vill. Senast nu är det dags att dra fram lådvinet om man inte har gjort det tidigare.

Jag har alltid varit barnsligt förtjust i det kronologiska. Förenklat: när tog någonting sats och när blåstes spelet av? Vad hände däremellan? Fortfarande kan man i arbetslivet ha en massa nonstop-projekt på gång som för alla parter är tämligen ineffektiva, låter bekant eller hur? Ingen minns längre när man påbörjade projektet, frågar man runt kan det för någon ha pågått i två, tre år medan sanningen är fem år. Tidsuppfattningen blir grumligare ju mer tid som förflyter, så är det bara. Därför tror jag att det alltid är bra med en tillbakablick på det man har gjort eller en kronologisk indelning av något slag.

Lika barn leka bäst?

Att skapa en dynamisk vi-anda hör säkert inte till den lättaste uppgiften ju större företag det är fråga om. Ändå är det viktigt att kunna intyga andra om att en sådan existerar och att man har lyckats, något annat vill man väl inte. Det är viktigt det här med arbetstrivsel. Men vi trivs ju alla på så olika sätt och därför behöver vi mätare som indikerar på att allt står rätt till. I det stora hela. Kvar blir oftast smärtpunkter som ingen vill ta sig an, någon gör kanske ett försök då och då för att verkligen lyssna, tills de lämnas och glöms bort. Man håller i stället sitt fokus på det som är tryggt och går att mäta med goda resultat. Man poängterar att man vill föra en öppen dialog, men hur ofta gör man det ändå på riktigt? Vem uppmanas att säga sina åsikter högt och vem borde tystas ner istället? Vem har den rätta inställningen?

Just nu är det modernt att berätta historier. I en sådan utsträckning att intresset för fenomenet högst antagligen redan börjat falna. Företagets fina historia ska basuneras ut på sätt eller annat. Historieberättandet motiveras med att man sålunda minns företaget bättre. Man har lättare att erinra sig det berättade eftersom det är anknutet till en berättelse. Inget att säga där, det förhåller sig säkert så. Så länge man funderar på hur man vill skildra sin historia. Att kopiera andras framställningar i den mån det är möjligt är tråkigt. Men det är tryggt.

Så till rubriken efter den här inledningen. Lika barn leka bäst. När ska vi komma ifrån det? På arbetsplatser finns det alltid grupperingar och inre klickar, så är det bara. Det är vi vana vid från andra kontexter också. Vi kan inte utan vidare platsa in överallt. Antagligen inte heller var som helst i de sociala medierna. När kutymen är den att allt fler arbetstagare förväntas ivrigt marknadsföra sitt företag på olika kanaler har jag ofta undrat på rollfördelningen här. Är den rättvis? Vem följer vem och vem uppbackar vem? Det är sannerligen på gränsen till att man blir riktigt pinsam och patetisk om man för det här på tal. Är man utanför som en sparv i tranedansen? Man kanske blir uppmanad att vara med, men så vill ingen följa dig eller gilla dig. Vad säger det? Man ska marknadsföra företaget, sporra ledningen och hashtagga tillställningar med kluriga ord för brinnande livet och allt man orkar, men så lämnas man ensam i olika sammanhang utan att någon gillar eller tvittrar dina genmälen. Det är som att tystas ner tycker jag. Att sakna betydelse. Om inte detta är ett slags rakt ställningstagande och okollegialt beteende så vad är det då?

Jag har gjort några torftiga försök några gånger och försökt diskutera det här med olika personer, antingen på jobbet eller privat, men märkt att ingen trivs i den här diskussionen. Många har skruvat på sig besvärat och tyckt att allt ändå är frivilligt, kopplat till eget initiativ och intresse osv. Olikt beteende i de sociala medierna, alla kan inte följa alla osv. Flödet täpps till. Men hur delar vi vår information om fördelningen i många avseenden är i obalans? Om man verkligen hade ambitionen att frångå hierarkiska strukturer skulle man väl börja med att kartlägga hur det står till på den här fronten eftersom det här kommer att bli vardag.  Estraden ska vara tillgänglig för alla när man väl gått in för det och uppbackningen ska vara ömsesidig. Att tro att arbetstagare är lakejer som ska stå givakt och gilla när något stort är på gång tycker jag att är föråldrat.