lördag 22 september 2018

Förhastade eller falska intryck



Medan jag dricker mitt morgonkaffe läser jag att det finns stor risk för att hundar kan bli deprimerade om husse eller matte tittar alltför mycket på telefonen och inte ger hunden den uppmärksamhet den behöver. Känner genast ett styng av dåligt samvete eftersom min egen hund ibland brukar gny till om jag just gör det, ser på telefonen. Däremellan ser jag mycket på datorn för att sedan också se på TV. Stackars hund tänker jag, trots att jag lever i den tron att ingen hund kan vara lika älskad. Men matte lever antagligen för att se på en ruta.

Hur mycket jag än lovar mig själv att dra ner på användningen av telefonen med dess applikationer är jag där igen. Vi vet ju alla det här, klagosångerna om skärmberoendet har redan ekat länge. Begränsa din användning, gör det på ett vettigt sätt, välj vad du vill läsa osv. Vi anammar ny terminologi för fenomenen på engelska. Ett begrepp som kanske platsar in på exemplet om deprimerade hundar är technoference. Vi är alltså konstant frånvarande i samvaron med varandra,  och i det här sammanhanget är det värsta tänkbara att kontakten till våra små barn blir lidande då vi inte noterar dem. Här skulle det dåliga samvetet kunna komma krypande igen, men jag kan dra en lättnadens suck för det var inte aktuellt med smarttelefoner när mina barn var små. Jag satt vid sandlådan och kommunicerade med dem på riktigt. Tänka sig. I och för sig ska man väl fortsätta att komminucera med sina barn när de växer upp och blir äldre?  

Men hur vill det bli i praktiken? Några svajp medan man tillreder middagen, bara några i bussen eller på tåget, bara några sista innan man lägger sig? De korta meningarna och utropen börjar skapas till något större medan man sedan ligger vaken i vargtimmen. Världsångesten hittar hem i ditt sovrum. Och fick du egentligen ut någonting av de nyhetsrubriker och bilder du såg innan du släckte lampan?

Med det här vill jag inte säga att jag inte haft en otroligt stor nytta av att hänga med och följa sociala medier av olika slag, för visst har jag ju nått nyheter snabbt och smidigt. Problemet ligger kanske i att jag skumläser, slarvläser är kanske ett bättre ord, och på det bygger jag upp en stor del av min kunskap. Det känns skrämmande att tänka att ett liknande sätt också smyger sig in i mitt sätt att arbeta. Innan man ens hinner gå igenom något på djupet drabbas man ofta av en informationsmättnad och flyttar över till följande sak.

Man har studerat fenomenet och talar också här om "gräshoppseffekten", koncentrationen rubbas och man orkar inte läsa texter som är längre än några rader. Det ges olika råd i arbetshantering och hur man ska sålla bort onödig information, men leder det någon vart? För bara några dagar sedan deltog jag i en föreläsning som berörde sociala medier och där framgick det att vi i Finland i genomsnitt använder nästan fem timmar per dag i dessa medier. Trösten i denna hisnande siffra är att vi numera använder mycket av vår arbetstid till det, att det har blivit ett arbetsredskap går inte att undgå nästan oavsett vilken bransch man jobbar i.
Det är lätt att drömma om ett traditionellt jobb där man inte skulle behöva den här typen av kommunikationsmedel, men det är väl att lura sig själv, det med. Jag har däremot inte i någon större utsträckning stött diskussioner om vilka etikettregler man ska ha i sociala medier då man egentligen kommunicerar i sin yrkesroll. Jag har skrivit om det här tidigare och reflekterat över rollfördelningen inom en organisation. Vågar man diskutera spelreglerna och tillvägagångssätten också i tillsynes små saker? Vilka förväntas vara med och vilken är den stora allmännyttan? Lämnas någon utanför?  Eller ropar alla ut sina budskap enbart för den egna nyttan? Ska man ge en antydan av att vara aktiv på en estrad som sist och slutligen bara tar mer än den ger?
En mycket motbjudande tanke är att vi presenterar oäkta bilder av oss själva bara för att följa med tidsandan och det som på något sätt förväntas av oss. Man kan vara en skicklig skribent och tala i rätta termer, men i verkliga livet kan man vara förbluffande olik den profil man har skapat i sociala medier. I vardagliga situationer, i möten med mänskor ser man kanske ner i golvet och saknar all förmåga på kommunikation. Det finns alla belägg för att det kan uppstå rätt underliga paradoxer i det här, man går inte för det man egentligen lovar ut. Det finns schabloner och kopior överallt, trevliga rader och bilder att lägga till osv. Vi har blivit offer för en ständig poängsättning enligt hur vi viker ut oss och tävlan har utan tvivel en gnagande effekt på självkänslan. Som i Nosedive i Black Mirror. Det kanske inte behövs så mycket till för att vi ska vara där.

fredag 8 juni 2018

Det finns en särskild plats i helvetet för kvinnor som inte hjälper varandra           


Jag kommer ihåg att jag smålog åt titeln då boken gavs ut (2005). Ett starkt, träffande ställningstagande som man lätt associerar till. Att titeln dessutom är ett citat av Madeleine Albright som var USA:s första kvinnliga utrikesminister avslöjar kanske också något om erfarenheterna uppe på toppen eller om upplevelserna före det stora karriärgenombrottet. Vem vet? Slående rubriker eller citat kräver kanske inte alltid att man går dem in på djupet. Fortfarande är ju citatet populärt och det användes flitigt i det senaste amerikanska presidentvalet.


Missunnsamhet i arbetslivet känner väl alla till. De flesta av oss har säkert upplevt sådan i någon form. En del i större utsträckning då spelet blir fult och man blir eller ska bli medveten om sin plats. Platsen där man ska hållas eller i värsta fall platsen man ska lämna. Men när det gäller den lindriga formen av missunnsamhet blir man kanske aldrig fast för att ha utövat den. Det gäller ofta situationer då man väljer att undanhålla information eller att inte dela med sig. Man kanske till och med motiverar det bra för sig själv, man ser inte att man har ett kollegialt ansvar. Jag behöver inte, det är inte min sak. Hur ofta sker det inte i arbetslivet att kollegan sitter och skrattar elakt med sina sylvassa tänder över bordet när hen på mötet berättar något du hade haft nytta av att veta innan? Det kan gälla nya projekt, nya kunder, nya jobb eller t.o.m. petitesser av något slag som ingen egentligen inte behöver. Det ger en känsla av rus att ha makten. Åtminstone för stunden.

De som jobbar i kvinnodominerade branscher kanske genast skriver under påståendet om att missunnsamhet härskar isynnerhet bland kvinnor. Men själv är jag inte längre så säker på att det är så. Åtminstone inte säker på att det är missunnsamheten som är ett av de största hindren för att kvinnor ska kunna göra karriär vare sig det gäller yrkesliv eller politik.

För ett tag sedan läste jag på om hur sällsynt det är att kvinnor i Finland vill tävla om höga positioner inom politiken. Antagandet om att det skulle bli för tidskrävande och stressigt är säkert en sak, men kanske oron för att tappa ansiktet i olika situationer kanske är den ömma punkten? Kvinnor kan hålla ihop i flera saker, men när det gäller en plats ute på estraden då kan man säkert känna sig rätt ensam. Hur ofta förlåter man inte den usla manliga chefen medan man aldrig skulle låta samma saker passera om chefen vore kvinna? Då är tröskeln betydligt lägre när det gäller baktal eller grov kritik. Kvinnor måste också oftare förklara sig. Vad man avsett med sitt agerande i den ena eller andra situationen, och där gick nattsömnen. Vi har fortfarande svårt att acceptera tanken på att en kvinna lyckas hur småskaligt det än må vara. Om min kollega lyckas behöver det ju inte betyda att jag aldrig gör det.

Framtidsforskare menar att vi i framtiden själva skapar våra jobb. Fastän utvecklingen går i den riktningen betyder det förhoppningsvis ändå inte att alla sedan tävlar sinsemellan med värsta armbågstaktik när de marknadsför sina tjänster. Kanske det trots allt finns en human balans att emotse. På den fronten har vi kvinnor ännu mycket att lära oss. I USA förespråkar man ju som känt privat företagande och allt slags utåtriktat beteende. Enligt min uppfattning har det här också bidragit till att kvinnor inspireras lättare av kvinnor som lyckas med något än vad fallet är här hos oss.       


onsdag 4 april 2018

Sjuk på riktigt eller rokuli?


Jag har av lite olika orsaker gillat att följa med diskussioner och studier om sjukfrånvaro. Dels beror det på ett yrkesmässigt intresse, dels ett allmänt. Men som alltid är kanske moraldiskussionerna de som bäst fångar ens uppmärksamhet. Då tänker jag på den olovliga sjukfrånvaron, att man medvetet fuskar och tar ut lite extra ledigt utan giltigt skäl. Fusket brukar väcka känslor. På finskt håll beskrivs fenomenet som rokulipäivä – man stannar hemma från jobbet och tar igen sig, kanske inte helt oväntat just på måndagar efter veckoslutet. Ordet rokuli härstammar från ryskans progúĺnyj deń som fritt översatt betyder försummad arbetsdag. Företeelsen är utan tvivel kulturbunden och avslöjar samtidigt något om våra alkoholvanor.

Både i Finland och Sverige anmäler man lätt sin granne för att fuska i de här sammanhangen. Folkpensionsanstalten och Försäkringskassan tar årligen emot tusentals anonyma anmälningar, men fifflet gäller ju också andra bidrag än sjukdagpengen. Ibland når förskingringen löpsedlarna som skriker att en massa pengar går förlorade. Men det finns alltid ett motsatt förhållande kan man trösta sig med, de som jobbar trots att de borde vara sjukskrivna. I vilken utsträckning de här personerna jämnar ut statistiken, och jag vet att man inte får tänka så!, känner jag inte till.

Det har säkert inte gått någon förbi att arbetsgivarna har ett ytterst stort intresse i att hålla sin sjukfrånvarostatistik i schack. Kostnaderna kan bli ofantliga om inget arbete görs för att förebygga och stöda personalen då risken för nedsatt arbetsoförmåga finns. Och risken finns ju där alltid. Men situationerna varierar, allt kan inte dras över samma kam. En nollstatistik är ju trots allt inte en realistisk målsättning, vi blir förr eller senare sjuka och av olika orsaker.   

Enligt en redogörelse på FPA:s forskningsblogg har sjukfrånvaron igen börjat stiga lite. I flera år har trenden varit en annan och antalet sjukdagar har minskat markant under de senaste tio åren. Men nu finns en liten förhöjning att se, i synnerhet i den längre sjukfrånvaron. Förändringen har särskilt berört sjukfrånvaro på grund av psykisk ohälsa eller psykiska störningar. Att just den här kategorin har ökat förklaras med att situationen ofta är den under högkonjunkturer då sysselsättningen på arbetsmarknaden förbättras. Orsakerna är till exempel att allt fler personer med en nedsatt psykisk hälsa kunnat sysselsätta sig under bättre ekonomiska förhållanden, men att hälsoproblemen syns just i den ökade sjukfrånvaron. En annan orsak är att man vågar sjukskriva sig när det sker konjunktursvängningar mot det bättre. Man kanske upplever att risken för att bli arbetslös minskar. Ännu är det för tidigt att uttala sig om hur utvecklingen blir framöver.

Maskineriet och metoderna har ökat explosionsartat i den här nischen. Allt för att förbättra möjligheterna för att hålla arbetstagarna kvar i arbetslivet så länge som möjligt. Arbetsgivare utvecklar egna, interna program enligt sina individuella behov och därtill finns det otaliga konsulter av olika slag som erbjuder sina tjänster för att styra och minimera sjukfrånvaron. Men framförallt utvecklas ju också stödformerna inom sjukförsäkringen. Den partiella sjukdagpenningen är ett bra exempel på hur man ökat flexibiliteten och sett till att man kan jobba deltid efter en längre sjukledighet.

Enligt uppskattningar som gjorts minskar kostnaderna för sjukdagpenningen på grund av psykisk ohälsa bruttonationalprodukten med ca 0,3–0,4 procent. Om inget görs för att effektivera mentalvårdsarbetet förväntas kostnaderna som psykisk ohälsa för med sig stiga. Inget nytt i det här, så har diskussionen lytt länge. Något måste göras. En tanke i den kommande social- och hälsovårdsreformen är att mentalvården ska integreras med basservicen i primärvården. Samtidigt ska samarbetet mellan olika serviceproducenter och aktörer förbättras. Tröskeln för att få service ska bli låg. Men hur får man producenterna att samarbeta med varandra för att sålunda styra marknaden till det bättre? Och hur tar vi hänsyn till att valfriheten med dess kommande alternativ inte kanske är så enkel att orientera sig igenom för personer med psykiska problem? I teorin kan vi tänka att lyckas vi med det här så förhindrar vi på lång sikt också allt fler sjukpensioneringar på psykiska grunder och det är något att eftersträva eftersom kostnaderna där är ännu tyngre.        

 

fredag 26 januari 2018

Ofrivillig eller frivillig förtidspensionering – varierande omständigheter och sammanhang avgör ödet


Strax efter att vi gick in på det nya året stötte jag på två i mitt tycke intressanta meddelanden från pensionsbranschen i både Finland och Sverige. Informationen i nyheterna hänför sig till två separata undersökningar som gjorts i respektive land. Gemensamt är att de båda går in på orsakerna och sambanden till att personer går tidigare i pension. I problemställningen beskriver de trots allt rätt så olika fenomen om vad som kan ligga bakom att man lämnar arbetslivet tidigare än planerat. Det finns kopplingar att se trots att de socialpolitiska perspektiven skiljer sig från varandra, tycker jag. Ämnena är på intet sätt nya eller främmande i samhälleliga debatter men får genom forskningen ändå mer belägg. Eftersom man nu eftersträvar att förlänga yrkeskarriärerna och göra arbetslivet allt mer flexibelt är det naturligt att forskningen riktar sig på de faktorer som bromsar den önskade utvecklingen.  

Enligt undersökningen som Pensionsskyddscentralen gjorde nyligen mångdubblas risken för förtidspensionering på grund av arbetslöshet. I undersökningen granskades över 50-åriga löntagares intentioner inför pensioneringen och tidpunkten för när de går i pension. Inte helt överraskande har de löntagare som drabbas av arbetslöshet betydligt svårare att hållas kvar på arbetsmarknaden till pensionsåldern, i synnerhet de kvinnliga. För långtidsarbetslösa blir möjligheterna allt svagare, och av dessa består ungefär 40% av äldre personer. För relativt många kan pensionsslussen bli ett alternativ då arbetslösheten pågått en längre tid och pensionsåldern närmar sig. 

Intressant nog tycks löntagarna inte ha svårigheter i att noggrant uppskatta när de ämnar pensionera sig. I genomsnitt pensionerar sig löntagarna bara något senare än vad gäller den egna uppskattningen. Kvinnor med höga inkomster ämnar mer sällan fortsätta i arbetslivet efter den egna pensionsåldern utan pensionerar sig oftast vid 63 års ålder, gav undersökningen vid handen.

Vill du läsa undersökningen (på finska) hittar du den här. Forskarna Nivalainen & Järnefelt som har framställt rapporten skriver i slutorden att de utgående från det här resultatet i framtida forskning borde sålla bort den population som upplevt arbetslöshet eller sjukdom för att få en ännu exaktare uppfattning om den planerade pensioneringen vs den förverkligade pensioneringen. Detta utgående från det faktum att just dessa omständigheter förkortar yrkeskarriären.   

Ungefär samtidigt som arbetslöshetens följder på pensioneringen diskuteras i Finland lyfter man i Sverige fram mor- och farföräldrarnas allt större betydelse för barnbarnen och de samband man där kunnat utröna när man studerat vilka orsakerna är för den här målgruppen vad beträffar pensioneringsplanerna. Enligt undersökningen inverkar mor- och farföräldraskapet på att man går tidigare i pension. Familjesituationen och attityderna till att hjälpa yngre generationer är kanske inte de samma längre som för bara tio eller tjugo år tillbaka.

Min goda vän och kollega Katri Halen har i sin pågående doktorsavhandling valt att undersöka i vilken mån äldre personer väljer att fortsätta i arbetslivet bland annat utgående från teorin om avtalsenlighet. Hon har valt att studera hur de privata motiven styr personers vilja att fortsätta jobba längre. Att finnas till för de egna barnen eller barnbarnen baserar ju sig på frivillighet och personliga skäl, som fenomen är de säkert inte några som i samma utsträckning styrs av yttre och strukturella faktorer som arbetslösheten. Det finns väldigt många dimensioner och kombinationer i den här frågan, och det finns hur mycket som helst som ännu är outforskat. Vilka är de dragande krafterna till att man går i pension och vilka är de frånstötande? Jag kommer senare att återkomma till avhandlingen i det skedet den publiceras.

Är de privata skälen alltid ”frivilliga” eller bygger de på andra slags förväntningar? Är realiteterna och förväntningarna varandras rivaler eftersom pensioneringen inte automatiskt betyder latemansdagar på spanska solkusten? För någon kan familjens behov av stöd vara så stort, t.ex. hos ålderstigna föräldrar eller hos barnen, att en tidigare pensionering bara är den enda utvägen. Hos grannen sörjer man att familjen drabbats av en uppsägning i samband med arbetsgivarens samarbetsförhandlingar och någon annanstans har man just fått besked om en obotlig sjukdom. Men dessa är som sagt bara några varianter.